När jag och Mattias först blev tillsammans tänkte inte jag på hur ålderskillnaden skulle påverka oss, eller mest mig. Jag visste inte om det skulle fungera, jag visste inte om det skulle bli jobbigt. 

 

Jag skulle ljuga om jag sa att det alltid varit lätt, för det har det inte. Som minderårig har jag begränsningar, saker jag inte kan följa med på medans alla andra ska det. Tillexempel om Mattias går ut på krogen, så kan ju jag inte följa med. Det brukar inte vara något problem att han går ut, men jag lovar att vissa gånger är det sjukt frustrerande att behöva stanna hemma. 

 

För att orka med detta begränsningar måste både jag och Mattias "samarbeta". Ibland får han anpassa sig till mig och t.ex kanske inte gå ut den kvällen, och ibland måste jag anpassa mig till honom så han kan gå ut ibland liksom.

 

Det jag tycker är viktigt är att man tar tid för varandra då emellanåt. Hitta på något som vi båda kan göra, middag, bio eller en myskväll, t.ex. 

 

Men klart att detta är svårt ibland, jag tror helt ärligt att vårat förhållande kommer bli mycket simplare den dag jag fyller 18. Körkort, krogen, resa, inga föräldrar som har något att säga till om etc. Men tills dess så får man liksom "stå ut", det är bara vid vissa tillfällen jag märker av ålderskillnaden, och det är mest när alla ska iväg och jag inte kan följa med. Men tills dess är det bara ta vara på den tid man har tillsammans och ha såndär tid ifrån varandra som man behöver, te.x när han kanske åker båten och jag har girl-time med Louise. 

 

Ge fan i att ge upp när det gäller förhållande, visst fan är det jobbigt emellanåt men att slänga iväg något så dyrbart är bland det värsta man kan göra. Jag skulle ångra mig resten av livet om jag inte kämpade för den person jag älskar mest i hela världen.