När jag var lite yngre än vad jag är idag hatade jag staden jag bodde i. Jag tyckte den var liten, händelselös och tråkig. Jag ogillade mycket av folket som bor här och jag var arg för att vi inte hade ginatricot. 

 

Idag är det annorlunda, har jag märkt. Jag befinner mig i stockholm, mariatorget 5 dagar i veckan, varje dag. Från 8 tills jag slutar. Trivs otroligt bra där, älskar min skola, älskar min klass och älskar området. Men faktiskt, om jag ska vara heelt ärlig så är det ALLTID en liten suck av lättnad när 676:an mot Norrtälje rullar in vid Campus. Det är skönt, på något sätt. Jag trivs här, oj vad jag trivs.

 

Det jag hatade förr är nästan det jag älskar idag. Jag älskar att det är litet, staden är inte tråkig eftersom det alltid handlar om vad man gör det till och ingen tvingar mig att umgås med folk jag inte tycker om. Det finns inte mycket som slår Norrtälje på sommaren, helt ärligt. 

 

Jag är ingen storstadsbo. Jag kommer säkerligen heller aldrig bli heller. Det är i den här staden jag vill att mina barn ska växa upp, precis som jag har gjort. 

 

Nu kommer ju verkligen den bästa tiden i denna stad och oj vad jag njuter. Älskade, älskade hemstad.