Vi människor är roliga. Vi längtar till allt. Vi längtar till fredagen. På fredagen längtar vi till lördagen. När det blir måndag längtar vi till fredag igen. 

 

Just nu längtar jag till påsklovet på fredag. Jag längtar till påskafton. Jag längtar till sommarlovet. Jag läntar tills jag fyller år. Tills jag fyller arton. När jag kommer till skolan så längtar jag tills jag slutar.

 

Det bara fortsätter, skulle kunna skriva en lång bok om allt jag längtar till. Men med allt detta längtande, hur i helskotta ska vi hinna njuta? Leva idag? 

 

Tänk, bara TÄNK om man en dag inte vaknar. Då spelar inte detta längtande någon roll längre, då har man lev levt sin allra sista dag rentutsagt värdelöst, eftersom man bara längtar. 

 

Stannar ni någonsin till och tänker att livet är ganska så jävla bra? Kan ni sätta er i solen och njuta? Utan krav, utan måsten? Utan tider att passa och saker att göra? Det vill jag göra. Mycket och ofta. 

 

Jag tar mycket förgivet. Jag vet att imorgon kommer jag vakna bredvid Mattias och sen åker jag till skolan för att sedan tillbringa min dag där. Det är ju inte alls säkert. Bussen kanske krockar? Nu säger jag inte att man ska vara rädd hela tiden för att något ska hända, men iallafall medveten. 

 

Det är intressant det här, hur vi människor fungerar ibland. Stress & längtan styr många av våra liv nuförtiden. Tyvärr.

 

Fan vad djup jag blev nu, shit azz.