Jag sitter och överanalyserar varje sekund av min arbetsintervju idag. Var jag för på? Var jag för blyg? Sa jag rätt saker? Såg jag trevlig ut? 

Jag vet att många säger till mig att jag lätt ser arg ut när jag inte tänker på det. Tänk om jag såg arg och elak ut? 

 

Men jag är stolt, ändå. Det är nervkittlande att gå på arbetsintervjuer. Hur svarar man på hur man är som person? Eller, "berätta om dig själv". Vad har jag som är så intressant? Det är liksom 15min man har på sig att glänsa, att vara sitt allra bästa jag. Jag hoppas att jag lyckades. 

 

Typiska natt-tankar. Jag överanalyserar allt och alla på nätterna. Jag kan grubbla i timmar över skitsaker. Jag kan sitta och påpeka i huvudet varenda lilla fel jag har. 

 

Jag vill verkligen att någon ska vara stolt över mig. Stolt över att jag alltid försöker göra så gott jag kan. Även fast det inte alltid går som man vill. Jag vill att folk ska tycka gott om mig. Jag vill vara någon som folk kan lita på. Jag vill vara den som folk gärna ringer och pratar med för att dom har tråkigt. 

 

Jag vill vara självständig. Jag har alltid uppskattat ensamtid framför datorn och jag har aldrig haft emot att vara ensam. Jag sitter gärna ensam på en lektion och har inga problem med att ta en tur ner på stan, ensam. Men nu på senare tid har jag fasiken blivit sällskapssjuk. Jag saknar ofta att få ha egen-tid. Ta ett bad, smörja in mig, bädda ner mig i sängen framför scrubs. Det är något jag ska börja med igen. Oftare. 

 

Jag önskar att jag inte var så mörkrädd som jag är. Det hade underlättat många nätter och kvällar för mig. Jag skulle vilja ha mer driv, mer "jävlar-anamma". Jag vill inte att folk ska se mig som en mellanmjölks-version. 

 

Jag önskar att jag inte är så stolt som jag är. Jag vill vara en intressant person. Jag vill att min nästa blir smalare och inte tvärtom. 

 

Men främst av allt så önskar jag att jag skulle vara nöjd, med över hur jag är och ser ut.