Det är konstigt hur livet och saker och ting ter sig. Idag är jag 18, singel och har körkort. När vi hördes sist var allt annorlunda. 

 

Det är sorgligt med förändringar. Är så van med hur allt varit och brukat vara senaste 2,5 åren och att plötsligt kastas ur det och in i en helt ny värld är omställande. 

 

Jag var otroligt rädd för hur det nya livet skulle bli. Jag var rädd för hur många personer jag skulle förlora och ifall jag skulle stå ensam kvar efter detta. Vi människor lever bara efter vanor, vi gör allt som vi brukar göra och allt ska vara som det alltid varit. Det är enformigt och tråkigt. Jag var enformig och tråkig. 

 

Jag går ur detta starkare än någonsin. Det kanske är en klyscha men jag känner verkligen att mitt liv börjat, på riktigt. Jag är tacksam för den tid vi hade tillsammans och ibland också ledsen för hur allting blev men jag är mitt riktiga jag, igen. Jag är den bästa versionen av mig själv och jag minns inte sist jag hade såhär roligt som jag haft senaste veckorna. 

 

Det finns någon högre plan för mig där uppe och det här är bara början. Början på någonting stort, någonting bra och jag älskar att leva i nuet. Jag är ung och fri och hela världen ligger framför mina fötter. Så känner jag nu. Allt för med sig något gott och allting jag var rädd över att förlora klarar jag mig så mycket bättre utan. 

 

I am waiting for my real life to begin.